Sök utbildningar

Intervju med Michael Rangne – specialist i psykiatri och utbildad i kognitiv psykoterapi.

29 oktober 2019

Inför kursen Psykiari för beslutsfattare har vi intervjuat Michael Rangne om kursinnehållet, karriären och hans dolda talanger! I januari leder Michael kursen ”Psykiatri för beslutsfattare” som är en av våra mest populära kurser. Läs vår intervju med Michael och låt dig inspireras!

Berätta om din yrkesbakgrund
Jag har jobbat som läkare och psykiatriker i hela mitt vuxna liv. För närvarande arbetar jag vid Norra Stockholms psykiatri. En del av min tid jobbar jag kliniskt med akutsökande patienter. Övrig tid arbetar jag som chef och arbetsledare med ansvar även för schemaläggning och rekrytering. Uppdraget inbegriper en hel del administration och omfattande personalvårdande insatser. I min roll som chef fokuserar jag mycket på hur jag kan få hjälpa mina medarbetare att trivas på arbetsplatsen. För mig är det en betydelsefull uppgift att hjälpa kollegor att hitta en bra balans mellan kraven på jobbet och allt annat som är nödvändigt för att känna trivsel på arbetsplatsen.

Varför blev du läkare?
Ärligt talat var det mestadels en slump. Fastän att min pappa var tandläkare och mamma apotekare. Några år efter gymnasiet blev jag antagen på både Handelshögskolan och läkarlinjen vid Karolinska. Bestämde för att gå på ett handelsmöte som högskolan anordnade och mötte hundra kostymkillar med portfölj. Själv kom jag med min tennisbag och kände direkt att det inte var rätt för mig. Det blev på så sätt läkarlinjen by default. Vägen till att bli läkare var inte alls utstakad egentligen. Jag hade inte särskilt mycket framtidsplaner i min ungdom och mitt fokus på tennis var stort. Det är lustigt därför att inledningsvis var det mamma som ville att jag skulle bli läkare. Vilket jag absolut inte ville bli. Då ville hon istället att jag skulle bli diplomat. Det hade också ”varit acceptabelt”. Diplomat lockade mig inte heller särskilt mycket. Men det blev väl bra som det blev till slut ändå. Jag brinner för mitt yrke och trivs med det jag gör.

Hur kom det sig att du valde en inriktning mot psykiatri?
Första åren, under de prekliniska terminerna med massa teori utan patienter var jag visserligen inte helt förvissad om att läkarlinjen var helt rätt heller. Det var när jag började att träffa patienter under psykiatriterminen som jag kände att det här kan passa mig. På så sätt har jag haft tur som hamnat där jag känner att jag passar.

Var är det som gör psykiatrin till ett intressant område för dig?
Det finns mycket med psykiatrin som jag tycker är intressant och roligt att jobba med. Mitt intresse ligger till stor del vid att förstå människor på ett djupare plan. Inom psykiatrin finns det ett större utrymme att förstå människan bakom symptomen och fler möjligheter att använda mig själv, inte bara min kunskap, men vem jag är, hur jag är i mitt sätt att se på och tänka kring personen jag möter. För mig är mötet med patienten oerhört viktigt för att kunna ge bästa tänkbara behandling. Det har som läkare inom de kroppsliga disciplinerna inte lika mycket tid för. Tyvärr. Sedan är det förstås att jag får använda mig av all det jag kan, och är intresserad av – det mår jag bra av. I psykiatrin brinner jag huvudsakligen för människan bakom, mötet, samtalet och situationen – jag är nog ganska långt åt att vilja vara psykolog egentligen.

Vad anser du är viktigt för att hantera personer som lider av psykiska besvär?
Idag vill många ha redskap, verktyg och metoder för att hantera olika situationer. Det finns risker med ett sådant tänk. Människor vill inte bli bemötta med en metod, utan som människor. Riskerna med att i förväg ha valt ett visst sätt att agera, är att om det inte blir bra för patienten så går personen därifrån missnöjd eller besviken utan att du märker det. Det är ett vanligt problem att man inte riktigt uppmärksammar hur ett möte utvecklas, för att man är låst vid idén om föreställningar hur situationen borde vara, hur patienten borde vara, eller hur man anser att patienten borde vara.

Vad fick dig att börja föreläsa om stress, personlighetsproblematik med mera?
Jag började föreläsa för 22 år sen av en slump för ett läkemedelsföretag. Jag halkade in på ett bananskal och tyckte att det var kul. Jag fick träffa folk och lära mig själv genom att undervisa. Sedan blev jag för ett antal år sedan utbildningsansvarig för läkarna vid vår klinik. Vilket innebar mycket föreläsande, och det är något jag alltid haft en viss fallenhet för. Vid närmare eftertanke var det faktiskt en ungdomsdröm att bli lärare, något som inte riktigt var gångbart i min familjs ögon tyvärr. Men nu har jag blivit ganska mycket lärare och använder nästan halva min tid att lära.
Det är mycket tillfredställande att förmedla kunskap för en grupp människor så att den sprider sig som ringar på vattnet.

Hur är det att föreläsa om komplicerade ämnen som stress och andra psykiska besvär?
Det är faktiskt tacksamt att prata om, eftersom att det berör många människor. Vi lever alla med någon form av stress som kan påverka negativt. De flesta har upplevt någon form av stress. Och kan relatera till både fysiologisk stress då hjärnan går på högvarv och man blir sjuk och kognitiv stress när man vantrivs eller är missnöjd med sin situation. Min drivkraft när jag föreläser om stress är att förmedla hur man tar itu med stress ordentligt, inte bara med att hantera, utan också att förebygga stress.

Du får ofta beröm att du lyckas få folk att ta till sig om stress och relatera, har du någon inarbetad metod/pedagogik?
Psykologi och psykiatri är ett spektrum från väldigt svårt sjuka bortom vad vi icke drabbade kan förstå men det går hela vägen till normala psykologiska reaktioner såsom stress. Därför är det enkelt att leva sig in i samtidigt. I stort sett halva svenska befolkningen har vid något tillfälle levt med psykisk ohälsa av något slag – och alla är antingen direkt eller indirekt drabbade. Vi lever i en värld där vi försöker förstå av människors olika psykologiska eller psykiatriska behov så kan man lite man göra skillnad i världen, göra lite mer nytta och det vill vi. Vi är gjorda så, och det är vår biljett till gruppen.

Egentligen är jag emot knep. Man går in och pratar ärligt om sin kunskap och sitt synsätt. Det är roligt och viktigt för mig att vara autentisk och dra exempel från sin egen verklighet. Men som sagt alla är intresserade och lyssnar ofta väldigt lyhört. Knepet är egentligen att vara jordnära, att dela med sig av konklusionerna från fallstudier. Då blir det mer hands on. Sedan får deltagarna plocka sina russin ur kakan, och applicera på sina respektive områden. Utmaningen är att i slutändan välja en nivå som passar deltagarnas förkunskaper, och det gäller att hitta en balans. Rent praktisk – Jag brukar börja grundläggande, och sen vid frågor berör vi ofta mer komplexa frågor, och då kan jag hänvisa till ett omfattande bild material ganska flexibelt, allt i takt med kursens utveckling.

Hur skulle du beskriva behållningen i din kurs hos BG Institute?
Inom kursen Psykiatri för beslutsfattare tar jag upp problematik med besvärliga medarbetare, som av olika anledningar inte kan eller vill samarbeta. Behållningen är att förstå hur man kan agera för att få sådana människor att vilja samarbeta, så att det blir bästa tänkbara omständigheter för individen. Kursen syftar till att hjälpa deltagarna förstå på djupet varför individer har samarbetssvårigheter och vad problematiken beror på. Man behöver också ha insikt om hela panoramat för varför problematiken finns, orsakerna – kriser, alkoholproblem, vantrivsel, personlighetsproblematik, arbetsuppgifter. Därefter behöver man förstå hur man går till väga fär att lösa problemet, uppskatta medarbetare man ”inte tycker om”, ha kunskap om hur man gör de delaktiga samt ger de känslan att de bidrar till skillnad på arbetsplatsen.

När du inte jobbar, hur ser fritiden ut?
Jag ägnar helst fritiden åt att jobba faktiskt. Ofta genom att läsa artiklar eller en bra bok medan jag avnjuter musik på skivspelaren. Jag har inte stort behov av vara impulsiv – blir stressad av resor och andra äventyr. Innan jag skadade min höft var tennis en stor passion, så sorgligt nog kan jag inte utöva sporten. Jag tycker om att samla på saker – framförallt skivor och skivspelare, älskar musik, nördar mig på Spotify men LP-skivorna kommer fram när jag vill avnjuta de riktigt gamla godingarna.

Besitter du någon dold talang?
Jag har ganska få talanger egentligen. Men jag associerar annorlunda till den här frågan. Vår kultur bygger mycket på att människor vill synas, uppmärksammas och höras – marknadsföra dig själv. Det duger inte att bara vem som. Jag tror att det är väldigt stressande att inte få vara en vanlig människa. Det blir en press att ha talanger, märkas, höras och synas. Jag tycker det är skönt med ett vanligt jobb där jag får ställa in dojorna och göra så gott jag kan i något jag brinner för. Därför skulle jag säga att min talang är att vara en tillfredsställd nobody.